Alla andra behöver hjälp, utom mamman

Många gånger fick man genom socialtjänstens första handläggare och mammans advokat uttrycka ”pappan behöver..”, ”pappan måste lära sig..” med mera.

Detta har nu övergått till att äldsta barnets beteende hemma hos sin mamma anklagas vara mitt fel av mamman. Att den äldsta sonen har svårt att reglera sina känslor och därför är skoltrött, trött på morgonen, retar sin lillebror, inte vill ägna tid åt sin fritidsaktivitet, inte vill hitta på saker med lillebror och sin mamma, säger elaka saker till sin mamma, inte vill gå och lägga sig, kastar saker med mera.

Allt detta händer hos mamman men inget av detta förekommer hos mig. Det är alltså mitt fel för att äldsta sonen påstås ha svårt att reglera sina känslor och ovan nämnda saker är saker han ska ha gjort redan när vi bodde tillsammans.

Varför gör han då inte överhuvudtaget något av detta hemma hos mig då?

Varför följer han med glädje med på äventyr med lillebror och mig för?

Kan det vara så att vi har en mamma som är så blind, självgod och egoistisk att hon inte kan se den brist på auktoriet och konsekvens som finns i hennes hem?

En mamma som är utbränd och själv inte orkar ta tag i saker utan har anhöriga som istället tar med/följer med så fort det ska göras något.

Barnen får, när de stannar hemma från fritidsaktivitet spela Fortnite. Snacka om candy för ett barn! Själv hade jag alltid stannat hemma som liten om jag fick spela istället!

Nu vill mamman skicka runt äldsta sonen till olika stödgrupper, vilket jag motsatt mig då jag vill ha en helhetssyn och en helhetsbedömning innan man skickar runt en oskyldig liten pojke helt i onödan.

Behöver man det så absolut, men i det här fallet kommer problemen kvarstå eftersom mamman vägrar se hennes roll och att det kan vara hon som är den som behöver hjälp.