When everything is said and done..

Tänk er att hata någon så mycket att det hatet är starkare än kärleken för sina egna barn.

Där har ni mina barns mamma, och det är så tragiskt och tråkigt.

Titta på hur vårdnadstvister ser ut, det är nästan alltid en pappa som vill ha delad vårdnad och 50/50 samt en mamma som kräver ensam vårdnad och vägrar låta pappan ha en aktiv roll i barnens liv.

Det måste vara hemskt att leva med vetskapen att hon inte kan ta på sig något ansvar alls, för hon har redan svartmålat mig till helvetet och tillbaka om hur jävla hemsk jag tydligen ska ha varit, och då måste hon fortsätta skylla på mig, även om hon sakta börjar inse att hon ensam påbörjade den cirkus vi fått gå igenom och som tyvärr kommer att prägla våra barns uppväxt för alltid.

Av just den anledningen vill hon heller inte ses för överlämning av barnen, för vem tror ni mår ännu sämre av att se hur fel hon hade? Hon vill inte se för då går det upp för henne vad hon förstörde, vad hon aldrig kan få tillbaka.

En dag kort efter separarionen sa hon: ”men tänk om det är för sent?” när jag var ett nervvrak och bad om en chans till. Där och då visste jag inte att ”för sent” innebar att hon sedan nästan ett år tillbaka vänt sig till kvinnojouren och börjat planera med hjälp av dem och anhöriga, allt medan hon manipulerade både mig och barnen att allt var bra under det året.

Ja, jag förstår nu vad hon menade med att ”tänk om det är för sent”