Skolavslutningen – Ett minne

Jag har som vanligt tagit mig till barnens skolavslutning.
Trots att vi inte bestämt något, mamman och jag, så hittar hon mig där.
Hon kommer fram och frågar om hon får sätta sig ner, självklart säger jag.
Vi småpratar lite under avslutningen och skrattar tillsammans.

Varför är detta något hon inte vill? Varför så fort vi skiljs åt ska hon gå tillbaka till sitt ”andra jag”?
Är det så svårt att faktiskt erkänna att hon hade fel om mig? Är det SÅ svårt?