”Suicidförsöket”

Det här var väl inget riktigt suicidförsök utan mer ett desperat försök att få sova.

Med över 100 timmar i vaket tillstånd där jag bara grät och skrek ut min sorg, besvikelse, ilska, frustration med mera så överdoserade jag intag av sömntabletter.

Jag ska inte ljuga, min vilja att leva var borta och jag skrev brev i det fall jag inte skulle vakna upp igen.

Via en vän fick mamman kännedom om detta och hjälpte in 112 för transport till sjukhus.

Plötsligt hade jag inte längre endast tagit sömntabletter utan även andra preparat, vilket var förvånande eftersom jag ”bara” tagit sömntabletter.

Jag accepterade att läggas in tillfälligt för bedömning, och det tog ett par dagar innan vårdpersonal också förstod att jag inte ville dö. Det ska poängteras att ingenting liknande har hänt igen, alltså var det rätt beslut att låta mig åka hem igen.

Tyvärr ledde detta till att barnens mamma utnyttjade detta för att använda sig av socialtjänsten för orosanmälan om att jag absolut inte är i stånd att ta hand om barnen för att jag försökt att ta livet av mig själv med mera.

Detta var startskottet i ett, vad som kom att bli en nära 2 år lång psykisk misshandel mot mig.

Barnens mamma, sponsrad av socialtjänstens handläggare.

Nu överdriver jag tänker ni kanske?

Ni kommer bli chockade över det material jag kommer bifoga, inkluderat mitt första möte med handläggarna som jag har på ljudinspelning.

Handläggarna som ersatte de ordinarie handläggarna, kl. 12:30 när mötet var kl. 13.