Akuten för minsta barnet

Barnens mamma kontaktade mig en dag, förtvivlad och gråtande. Vårt yngsta barn hade ramlat och skadat sig. Jag kände direkt hur hjärtat rusade – den där blandningen av oro och instinkt att bara finnas där. Jag mötte upp på akuten, och vi stannade där tillsammans tills långt in på eftermiddagen.

Trots omständigheterna blev det ändå en stund av närhet. Jag minns hur jag försökte hålla vår son lugn, hur vi pratade, skrattade lite mellan varven och hur vi, mitt i allt det svåra, fick en fin tid tillsammans.
Det är märkligt hur sådana stunder kan bära både smärta och värme på samma gång.

Men min förvåning kom senare. Vårt äldsta barn berättade för mig att han undrade var hans mamma egentligen var när lillebror ramlade och slog sig.
Orden träffade mig hårt – för de kom från ett barns egen upplevelse, ett barns egen fråga.

När jag tog upp det med mamman blev hennes svar kort:
”Han kan inte ha sagt så, för jag var hemma med dem.”

Det här ögonblicket blev en påminnelse om hur barn ser och upplever saker på sitt eget sätt.
Deras ord är ofta raka, utan filter, och just därför så viktiga.
När ett barn uttrycker förvirring eller tvivel kring en förälders närvaro, är det något man måste ta på allvar.