Medvetna handlingar som drabbar barnen

När man är mitt uppe i sitt hat ser man kanske inte alltid hur sina handlingar påverkar barnen och hur ens egna agerande kan vända barnen mot en.
Upprepade gånger har jag som förälder fått gå in och försvara barnens andra förälders handlingar och agerande och uppmuntra barnen till hopp om en förändring.
Såna här saker är den andra föräldern blind för när känslorna är för starka, och istället vinklas det i absurdum för att istället få det att se ut som att man vänder barnen mot deras andra förälder,
när sanningen är att man gör raka motsatsen.

Exempel:
Barnen och deras pappa ska hitta på något roligt, barnen vill att andra föräldern också ska få vara med.
Jag som förälder och vårdnadshavare med god självinsikt förstår värdet för barnen att få ha med båda sina föräldrar, att för dem, skapa en känsla av sammanhang – Deras kärnfamilj.
Därför är det för mig ganska enkelt att då kontakta den andra föräldern med en förfrågan om denne vill göra detta med barnen och mig.
När barnens förälder säger nej blir barnen ledsna och min roll blir åter att trösta och inge hopp.
När detta händer upprepade gånger fortsätter mitt arbete om att trösta och blicka framåt med hopp.
När detta agerande av barnens andra förälder sätts i rutin så ser barnen detta.
Barnen får en mindre smickrande inställning till den andra föräldern.
Plötsligt vet de att deras mamma aldrig vill göra något. De vet att detta beteende inte kommer förändras.
De har själva bevittnat hur mamman satt i system att avfärda både barnen och deras andra förälder.
Plötsligt har tröst ingen effekt, barnen känner att allt är hopplöst och ser mörkt på framtiden.
De börjar tycka illa om sin mamma och berättar saker för mig som deras pappa.
Saker som jag mer eller mindre tvingas försvara trots att jag vet att barnen har rätt i sak.
Barnen har nu bildat sig en egen uppfattning om den andra föräldern och inget jag säger fungerar.
Mammans handlingar har övervunnit pappans ord och uppmuntran.

Men, istället för att se problemet som det är, så anklagar nu den andra föräldern mig för att tala olämpligt om henne inför barnen. Att jag påverkar barnen på ett negativt sätt.
Allt för att inte behöva ta något som helst ansvar för sina handlingar.
Ingenstans förstår hon var problemet faktiskt ligger, eller så förstår hon men vägrar erkänna för sig själv?

Vad den andra föräldern, i sitt missriktade hat inte förstår, är att det är hennes återkommande handlande som satt barnen i den situationen de befinner sig.

I slutändan är det alltid lättare att hata någon annan än att hata sig själv.
Allt jag kan hoppas är att mina barns mamma börjar arbeta med sig själv och sitt beteende innan det är för sent, för visst vore det tråkigt om barnen en dag gifter sig men bjuder inte in sin mamma?