När minnena gör sig påminda

Minnen kan väcka både sorg, frustration, ilska med mera.
Ett av de återkommande minnen jag har är från när jag en gång i tiden sa till barnens mamma att:
”Det är inte för sent att hitta tillbaka. Vi har inte nått point of no return ännu.”

Tänk om hon där och då hade lyssnat, då hade delen med tingsrätten aldrig hänt.
Vi hade troligtvis haft en hyfsad kontakt än idag, annat än som den är – icke existerande.

Jag hade förra veckan inte behövt ansöka om informationssamtal i syfte att stämma henne i domstolen.
Hon hade troligtvis varit betydligt mer engagerad och besvarat mina mejl i frågor kring barnen, lite snabbare än upp till var fjortonde dag, ibland månader av väntan innan svar fås.
Alla dessa ”mindgames” för kontrollbehov hade troligtvis inte existerat och barnen hade haft två föräldrar som båda hade mått så mycket bättre, vilket hade speglat av sig på barnen, precis som det speglar av sig när barnens föräldrar inte mår bra.

Hur svårt kan det vara att respektera den andra föräldern till sina egna barn?
Betyder barnen så lite att hatet för mig är så mycket viktigare och övervinner kärleken till sina egna barn?
Hur kan man som förälder inte se det goda i att den andra föräldern också vill ha mer tid till sina barn?

När man misslyckas med det sistnämnda har det gått över till att vara en fråga om ren egoism.