Otrohet

Upprepade gånger har jag fått frågan om en specifik person – om jag varit otrogen med henne. Svaret är enkelt: jag var aldrig otrogen. Men i efterhand kan jag förstå varför barnens mamma fattade misstankar. Små detaljer, osäkerheter, kanske brist på kommunikation mellan oss – allt det kan skapa tvivel.

Problemet är att jag är övertygad om att hennes beteende mot mig till stor del grundar sig i just den falska övertygelsen. Hon har byggt en hel berättelse kring något som aldrig hänt. Och hade hon fått bekräftat att jag faktiskt varit otrogen, då hade hon kunnat rättfärdiga sitt agerande. Då hade hon kunnat säga: ”Se, jag hade rätt, därför gjorde jag som jag gjorde.”

Men vad gör man när det inte är sant? Hur försvarar man sig mot en lögn som blivit till en alternativ sanning? Hur förklarar man att man aldrig ens vinkade åt en annan kvinna, när den andre redan bestämt sig för att tro något annat?

Det spelar ingen roll vad jag säger, för hon har övertygat sig själv. Och hon kommer aldrig kunna acceptera den riktiga sanningen – för att göra det skulle innebära att hon förstörde allt, över ingenting. Att hon byggde hela sin kamp, hela sin vrede, på en illusion.

Den riktiga sanningen finns här, nedskriven, bevarad. Och den är enkel: jag kommer dö vetandes att jag aldrig var otrogen. Jag bar mina brister, jag gjorde mina misstag, men otrohet var aldrig en av dem.

Och det är viktigt för mig att säga det, inte bara för min egen skull, utan för barnens. För en dag kommer de kanske höra olika versioner, olika påståenden. Men sanningen är att deras pappa aldrig svek på det sättet.

Jag har lärt mig att människor ibland hellre håller fast vid en lögn än möter sanningen.
För lögnen kan ge dem en känsla av kontroll, en förklaring till deras handlingar.
Sanningen däremot kan vara för tung att bära, för svår att erkänna.

Men jag har också lärt mig att sanningen inte behöver någon försvarare – den står kvar, även när den förnekas. Och jag bär den med mig, som en del av min historia, som en del av mitt liv.