”Suicidförsöket”

Det här var aldrig ett medvetet försök att avsluta mitt liv – det var ett desperat rop på vila, på sömn, efter att ha varit vaken i över hundra timmar. Hundra timmar av gråt, av skrik, av en sorg som brände i bröstet, av besvikelse, ilska och frustration som aldrig ville släppa taget. Till slut tog jag för många sömntabletter, i hopp om att få tyst på stormen inom mig.

Jag ska inte försköna det: min vilja att leva var borta. Jag skrev brev, ifall jag inte skulle vakna igen. Det var min verklighet just då – en verklighet där mörkret kändes starkare än allt annat.

Genom en vän fick barnens mamma veta vad som hänt, och hon kontaktade 112. Jag blev körd till sjukhuset. Plötsligt fick jag höra att jag inte bara hade tagit sömntabletter, utan även andra preparat – något som förvånade mig, eftersom jag själv visste att det bara var sömntabletter jag tagit.

Jag accepterade att läggas in för bedömning. Det tog några dagar innan vårdpersonalen förstod att jag inte ville dö, att det här inte handlade om att lämna livet bakom mig, utan om att jag inte längre orkade bära min smärta vaken. När de insåg det fick jag åka hem, och det ska sägas: något liknande har aldrig hänt igen.

Men istället för att se min kamp för vad den var, valde barnens mamma att utnyttja situationen. Hon använde det som ett vapen, ett sätt att dra in socialtjänsten och göra en orosanmälan. Plötsligt var jag stämplad som oförmögen att ta hand om mina egna barn – inte för vad jag anklagades ha gjort mot dem, utan för att jag själv hade fallit ihop under tyngden av min egen sorg.

Det här blev startskottet för nästan två år av psykisk misshandel. Två år där jag gång på gång fick uppleva hur lögner och manipulation kunde användas som verktyg för att bryta ner mig. Två år där socialtjänstens handläggare, istället för att se igenom spelet, blev en del av det.

Ni kanske tänker att jag överdriver. Men ni kommer att förstå när ni ser det material jag har – inspelningar, dokument, bevis. Som mitt första möte med handläggarna, där de plötsligt byttes ut bara en halvtimme innan mötet skulle börja.

Det här är inte bara min berättelse om smärta. Det är också en berättelse om hur systemet kan missbrukas, om hur en människa kan använda lögner som vapen, och om hur jag tvingades resa mig ur det djupaste mörkret för att fortsätta kämpa – för mig själv, och för mina barn.