Trafikolycka och barnens farmors bortgång och mammans hantering kring den

Tänk att efter en rejäl trafikolycka, med sprucken mjälte och revbensfrakturer.

Nedsövd på grund av svullnad hjärna, att då när man vaknat till lida av post traumatisk amnesia och få veta att det är mitt fel att barnen inte fått hälsa på sin pappa.

Att det är mitt fel att barnen inte ens fick ringa sin pappa. Inte ens under deras umgänge med mig som mamman tog över till följd av trafikolyckan.

Vilken vettig förälder som helst skulle värna om barnens relation till sin andra förälder under de omständigheterna, men nej, inte mina barns mamma. Hon värnade bara om en sak under denna tid – Sig själv.

Det här tog empatilösheten till hela nya nivåer kan jag ju berätta för er.

Men jag har ju sett tecken på den tomhet barnens mamma har även tidigare. När barnens farmor var döende i cancer, tror ni barnen fick ringa henne då? Nej precis! Det vägrade hon dem också, men även då var det mitt fel, fast enligt henne, också barnens fel då hon motiverade det med att; ”de får ringa om de vill men de har inte sagt att de vill.”

Mamman till barnen förväntar sig alltså ett sådant konsekvens och analystänk av, då blott 7 och 4 år gamla barn.

Men vi har såklart fått höra andra versioner också, som exempelvis att hon inte hade barnens farmors nummer.

Tänk att hon hade samma nummer som hon haft de föregående 10 åren. Det är varken mitt eller barnens fel att hon i all egoistisk anda kapade alla barnens band till sin pappas sida.

Detsamma gäller barnens faster där avsaknaden av numret också varit en ”ursäkt”, men samma sak gäller tyvärr där, samma nummer som de 10 senaste åren. Att radera detta visar att hon inte alls värnar om barnens rätt.

Det är så många lögner att man mår illa, och det slutar aldrig…

Ni kan inte ana hur det värmde att få höra av fritids som berättade att de märkt av att äldsta sonen mår så mycket bättre nu och är så glad efter att ha fått träffa mig igen.

Det berövade deras mamma sina egna barn, ett sådant fruktansvärt hjärtlöst.