När förändringen kommer för sent och barnens mamma inte kan se

Det finns egentligen ett enkelt svar på varför hon inte längre tror på förändring. Hon hade trott på den så många gånger förr. Hon hade hört mina löften, sett mina försök – blommorna, dikterna, de vackra orden om förbättring. Men gång på gång blev det tomma löften. Och till slut fick hon nog.

Det tragiska är att förändringen faktiskt kom. Jag förändrades på riktigt. Jag tog ansvar, jag ändrade mitt sätt att leva, jag satte barnen i centrum. Men istället för glädje möttes min förändring av förakt. Av avsky.

Det gör henne arg – otroligt arg. För att kunna leva med det hon själv förstört, måste hon intala sig saker som inte stämmer. Hon bygger lögner på lögner för att rättfärdiga sina handlingar. Det är det enda sättet för henne att hantera att hon nästan gjorde sina egna barn föräldralösa.

Men sanningen är att min förändring är verklig. Och en dag kommer hon inse det. En dag kommer hon förstå hur mycket hon påverkade – och inte till det bättre. Det ironiska är att det var tack vare henne som jag ens vaknade upp. Hennes agerande blev min väckarklocka. Men istället för att se att jag gjorde allt i min makt för att ändra mitt invanda beteende, valde hon att hålla fast vid sin bild: att jag inte förändrats, att det bara är tillfälligt, att det inte är varaktigt.

Och jag undrar – vad ska hon säga den dagen hon inser det som alla andra redan sett?
Den dagen hon ser att barnens pappa blev den närvarande förälder hon alltid i sitt hjärta efterfrågat.
Föräldern som tog sitt ansvar och helt ändrade sitt sätt att leva och prioritera.

Jag är övertygad om att en del av henne faktiskt vill se det. Men hon kan inte. Hon vågade tro på det förr, men blev besviken gång på gång. Och där ligger min skuld. Jag borde ha agerat långt tidigare. Jag borde ha förändrats innan allt gick så långt.

Men om sanningen ska fram så ursäktar inte min blindhet det hon utsatte mig och våra barn för.
Det rättfärdigar inte hennes handlingar. Och jag tror att hon innerst inne vet det. Hon vet vad hon gjort.

Mitt livs största lärdom blev att förändringen måste komma i handling, inte i ord.
Löften utan handling skapar bara besvikelse, och när man sviker tillräckligt många gånger, blir det svårt för andra att tro på en förändring – även när den till slut är verklig.

Men jag lärde mig också att sann förändring aldrig är förgäves.
Den påverkar barnen, den påverkar framtiden, den påverkar mig själv, och även om hon inte vill se det, så ser andra det. Framför allt ser och känner barnen det.

Mitt råd är således följande:

Vänta inte för länge med att förändras. Gör det nu. Gör det för dina barn, för dig själv, för framtiden.
För även om du möts av misstro, även om någon vägrar erkänna din förändring, så kommer den att tala för sig själv och den dagen sanningen blir tydlig, kommer det vara din styrka som står kvar.